Ny (s)kattepolitik

Inte consensus i Riksdagen, men en god bit på väg. I onsdagens DN läser vi att Leif Pagrotsky (s) lägger fast att den socialdemokratiska skatteutredningen har som utgångspunkt att skattepolitiken ska understödja tillväxten i ekonomin. Detta är positiva besked i synnerhet när det sedan lyfts fram som den allra viktigaste ingrediensen i den framtida skattepolitiken för socialdemokratin.

Med de senaste opinionsiffrorna har vi nu minst en 75 procentig majoritet för en skattepolitik som gynnar ekonomisk tillväxt under förutsättning att Leif Pagrotsky får igenom sitt utredningsuppdrag i rörelsens alla delar.Låt oss hoppas på det.

Aktie i stat med utdelning

I måndagens DN skriver Michael Nachemson om en ny typ av statsobligation där räntekupongen på obligationen skulle vara varierande över tiden. Räntan förelsås vara kopplad till landets tillväxt. Namnet som används i artikeln är Tillväxtobligation och liknar väl egentligen någon sorts statsaktie.

Den nya typen av statsobligation skulle innebära att direktavkastningen för innehavaren skulle variera beroende hur stor tillväxten varit under perioden. Naturligtvis kan en massa invändningar resas mot förslaget, men jag tycker att tanken kunde vara värd att utveckla vidare.

Invändningar lämnar jag därhän eftersom jag är säker på att det kommer att skrivas en hel del om detta.

Det positiva i förslaget är att det finns möjligheter att mildra utvecklingen med att skuldkvoten (statsskuldens andel av BNP) skenar iväg när tillväxten är låg och underskott i statsbudget behövs för stimulansåtgärder.

Utan sk Tillväxtobligationer måste länder där den genomsnittliga räntan på statsskulden är större än tillväxten alltid ha ett positivt primärsaldo (Statens alla inkomster minus alla kostnader exkl räntekostnaderna) i sin budget för att hindra att skuldkvoten stiger. I en lågkonjunktur med behov av stimulansåtgärder är detta behäftat med stora svårigheter. Någon borde ge förslaget en chans.

Härdsmälta ?

Har vi en begynnande härdsmälta i det europeiska banksystemet? Nej knappast. Om liknelsen ursäktas så har dock det yttre skalet rämnat i banksystemet. Bankerna behöver finansiering för att kunna upprätthålla sin utlåning. Bankerna löser det genom att dels ge ut långfristiga bankobligationslån, dels genom kundernas insättningar och slutligen genom att låna kortfristigt på penningmarknaden.

Under tredje kvartalet i år saktade bankernas obligationsmarknad in kraftigt. Enligt CitiGroup var utgivningen av bankobligationer endast 15 procent av utgivningen under samma period 2009 och 2010. En allvarlig spricka har uppstått i det yttre skalet. Hålls nu bara den kortfristiga upplåningen intakt, så klarar det sig.

Den korta lånemarknaden har emellertid börjat vackla för vissa europeiska banker. Delvis beroende på att amerikanska penningmarknadsfonder har plockat ut stora delar av sina tillgångar från Europeiska banker.

Ännu har vi inte sett någon rusning av bankkunder som tar ut sina pengar, bortsett från förra veckans köer utanför Antonovs banker i Riga. Låt oss hoppas att vi slipper få se mer av det.

Åtgärder för att ...

Låt oss inte för en enda sekund tro att de åtgärder som vidtagits så här långt har något med lösningen av det underliggande problemet att göra. Åtgärderna hittills har syftat till att rädda det finansiella systemet i Europa. Därmed inte sagt att detta har varit fel utan bara att vi måste påminna oss om detta faktum.

De länder som har haft stor spread mot de tyska räntorna har fått ännu större spread, desto mer extern hjälp man har fått. Inte i något fall har det utsatta landet återgått till ”normala” spreadar mot de tyska räntorna. Se diagram som försöker visa på utvecklingen.

En Förklaring

Problemet för Europas krisländer är detsamma. De måste sanera sina årliga budgetunderskott så pass rejält att budgetöverskott erhålls och detta under en rad av år. Därmed kommer respektive lands statsskuld att minska. Reformer behövs också för att förbättra den internationella konkurrenskraften och tillväxtutsikterna.
Bland problemländerna är det slående hur olika arbetskraftskostnaderna per enhet har utvecklats sedan slutet på 1990-talet och fram till idag. Italien, Spanien, Portugal och Irland har ökat sin arbetskraftskostnad per enhet med mellan 10 till 22 procent sedan år 1997 till idag i en jämförelse med snittet för euroområdet.

För Grekland är ökningen nästan 40 procent!

I Tyskland däremot har arbetskraftskostnaden per enhet minskat med ca 20 procent i förhållande till samma genomsnitt.